En skotsk sjömans kamp för överlevnad på en öde ö blev inspirationen till en av världens mest kända romaner. Här är den fascinerande berättelsen om Alexander Selkirk, mannen bakom myten om Robinson Crusoe.
Från skomakarsöner till sjörövare
Alexander Selkirk föddes 1676 i byn Lower Largo i Fife, Skottland, som den sjunde sonen till en enkel skomakare. Tiden präglades av politisk oro Skottland var ännu självständigt från England, och 1688 störtades kungen i den så kallade Glorious Revolution. Selkirk växte upp i en orolig miljö och utvecklade en rebellisk och stridbar personlighet.
Efter en konflikt i kyrkan, som ledde till rättegång, valde han att lämna hemmet och ta värvning som kapare. Kapare, eller ”lagliga pirater”, fick tillstånd av staten att attackera fiendens fartyg under krigstid. England och Frankrike låg då i krig, vilket gjorde havet till en plats fylld av möjligheter och faror.
Expeditionen som förändrade allt
Selkirk seglade i både Medelhavet och Karibien, där han deltog i attacker mot spanska och franska fartyg. År 1703 gick han med i en expedition ledd av den erfarne upptäcktsresanden William Dampier. Expeditionen bestod av två fartyg, Saint George och Cinque Ports, och Selkirk blev styrman på det senare.
Under resan hamnade han i konflikt med kapten Thomas Stradling. När Cinque Ports lade till vid Juan Fernández-öarna, utanför Sydamerikas kust, för reparationer, var Selkirk övertygad om att fartyget var osäkert att segla. Han vägrade att följa med vidare och sade att han hellre skulle stanna på ön än riskera livet till havs. Kaptenen tog honom på orden och lämnade honom där, med begränsade förnödenheter.
Fyra år i total ensamhet
Selkirk hade kläder, sängkläder, en musköt med krut och kulor, några verktyg, en bibel och några böcker. Det tropiska klimatet slet snabbt ut hans kläder, och han tillverkade nya av getskinn. Han byggde ett skydd av trä och gräs, lärde sig göra upp eld och tämjde vilda katter för att hålla råttor borta.
Ön erbjöd färskt vatten, frukt, vilda getter och sälkött. Bibeln blev en tröst och hjälpte honom att bevara sitt förstånd. Vad han inte visste var att skeppet han vägrat segla med senare sjönk, vilket innebar att han faktiskt räddat sitt liv.
I totalt fyra år och fyra månader levde han ensam, tills han räddades 1709 av kapten Woodes Rogers. Vid räddningen var han i god fysisk form men hade nästan helt tappat talförmågan.
Tillbaka till havet – och slutet
Efter räddningen fortsatte Selkirk som andrekapten och deltog i framgångsrika kapartåg. År 1711 fick han sin andel av bytet motsvarande cirka 200 000 pund i dagens penningvärde – och återvände till England. Men livet på land passade honom inte. 1717 gick han med i Royal Navy som officer och seglade återigen ut.
År 1721 avled Alexander Selkirk till sjöss i sjukdom, endast 45 år gammal. Han ska under sina sista år ofta ha uttryckt en längtan tillbaka till sin öde ö.
Från verklighet till litterär odödlighet
Selkirks berättelse blev grunden för Daniel Defoes roman Robinson Crusoe, utgiven 1719. Boken har översatts till otaliga språk, sålts i miljontals exemplar och räknas som en av världslitteraturens mest kända överlevnadsberättelser.
Selkirk själv lämnade efter sig en historia om mod, envishet och mänsklig uthållighet en påminnelse om att sanningen ibland är minst lika dramatisk som fiktionen.
