Snart har ett år gått sedan skolattacken på Campus Risbergska i Örebro den 4 februari 2025. Inför årsdagen berättar två poliser som var först på plats om minuterna då larmet kom, när de gick in i en okänd byggnad och möttes av skott. Samtidigt beskriver de hur beslut, rädsla och ansvar formade varje steg i insatsen.
Larmet som ändrade allt på några minuter
Klockan 12.33 kom det första samtalet om pågående dödligt våld. Dessutom avbröt en patrull ett stöldärende direkt. I stället styrde de mot Campus Risbergska.
Poliserna Maja och Hugo beskriver en resa på cirka fem kilometer. Följaktligen blev varje sekund kritisk. Dessutom var ambulanser och räddningstjänst redan redo vid Myrorna.
När de närmade sig såg de människor springa. Därför förstod Maja att patrullen kunde bli först in. Samtidigt fanns inga tydliga blåljus längre fram, vilket ökade trycket.
Först på plats, en entré och en snabb bedömning
Patrullen anlände klockan 12.39. Därefter började ett nytt läge, där hotet kunde finnas överallt. Hugo beskriver tanken som slog till direkt: hotet kan vara var som helst.
En blå personbil vid området fångade deras blick. Dessutom ledde den dem till en entré som de valde att gå in genom. Precis innan inträdet såg Maja kollegor vid en annan entré. Följaktligen blev känslan tydlig: “Bra, då är vi flera.”
Byggnaden var stor. Samtidigt visste de inte hur den var uppbyggd. Det fanns många korridorer och många rum, vilket ökade osäkerheten.
Brandlarmet, branddörrar och en korridor som blev en labyrint
Väl inne var det brandlarmet som dominerade. Dessutom gjorde stängda branddörrar att ljud blev dovare. Maja beskriver att patrullen ändå var offensiv. Emellertid var det en kamp mellan tempo och kontroll.
De tog sig fram i korridorer med tjocka glasdörrar. Dessutom behövde de hålla koll på fönster och dörrar till klassrum. När de rörde sig framåt kändes läget hanterbart. Däremot blev stopp och stillastående extra farligt.
Maja sammanfattar det som en skarp insikt: “Hot kan komma var som helst.” Samtidigt måste patrullen fatta beslut utan full bild av situationen.
Tre faktorer som försvårade insatsen inne i byggnaden
- Tjocka branddörrar av glas och begränsad sikt
- Okänd planlösning med många korridorer och låsta utrymmen
- Otydliga ljud på grund av larm och stängda dörrar
Patronhylsor på golvet och skott mot patrullen
I en korridor såg patrullen en öppen toalettdörr. Utanför låg en väska, vilket gjorde att de stannade. Strax intill låg patronhylsor på golvet.
Hugo bedömde fyndet som kopplat till kalibern 7,62, vilket signalerade en kraftfull ammunitionstyp. Därför rapporterade patrullen uppgifterna via radion. När Hugo var på väg att öppna en branddörr kom skotten.
Maja beskriver hur hon ropar att någon är där framme. Sedan kommer nästa rop, “De skjuter mot oss.” Därefter blev det omöjligt att fortsätta framåt. Skotten gick igenom flera branddörrar, vilket ökade riskerna ytterligare.
Det polisen snabbt försökte fastställa
- Var skytten fanns och om fler gärningspersoner kunde finnas
- Hur långt skotten nådde genom dörrar och korridorer
- Hur patrullen kunde hålla position utan att bli synlig
När skotten tystnade, ny osäkerhet tog vid
Plötsligt syntes skytten inte längre. Då blev läget mer komplext. Å andra sidan ökade risken för tyst rörelse och bakhåll.
Maja och Hugo försökte läsa av lokalerna. Dessutom försökte de förstå var dagsljus föll in och vilka vägar som fanns. Samtidigt blev radion avgörande, men även svår. Korridorer hade korta bokstavsnamn, vilket försvårade tydliga lägesbilder.
Maja beskriver också hur skytten rörde sig. Han uppfattades som planlös, men ändå lugn i relation till kaoset. Emellertid visste patrullen fortfarande inte om han var ensam. Därför behövde de bevaka flera håll samtidigt.
“Den trygga punkten”, när en skadad söker skydd
I ett spänt ögonblick kom en person plötsligt mot Hugo. Först var det oklart vem det var. Sedan blev det tydligt att personen var skadad och behövde hjälp.
Den skadade personen höll hårt om Maja. Då blev patrullen en tillfällig säkerhetspunkt. Maja beskriver känslan som att personen vägrade släppa, eftersom poliserna var “den trygga punkten”.
Hugo beskriver dilemmat. Å ena sidan måste de bevaka skytten. Å andra sidan krävde situationen hjälp och snabb evakuering. De valde att få ut den skadade. Därefter tog andra kollegor vid utanför.
Uppgifter om fler gärningspersoner höll spänningen vid liv
Senare kom uppgift i radion om att en misstänkt gärningsperson hittats död. Trots detta kunde ingen slappna av direkt. Det fanns fortfarande uppgifter om fler gärningspersoner.
Hugo beskriver att de kunde ta ett andetag. Samtidigt behövde de fortsätta söka av. Många klassrumsdörrar var låsta eller barrikaderade, vilket gjorde kontrollen långsam.
När regional insatsstyrka kom på plats behövde Hugo hjälpa till igen. Dessutom handlade det om en person som låg skadad på golvet. Personen var vid liv, vilket gav nytt fokus på evakuering och vård.
Efteråt kom tomheten och de svåra frågorna
Strax efter 15.30 blev patrullen avlöst. Då kom en stark lättnad, men också en tomhet. Maja beskriver att hennes första behov var att samla kollegorna. Dessutom var hon glad att se alla, eftersom det inte kändes självklart under insatsen.
På kvällen kom en annan förståelse. Då samlades omkring 130 kollegor för psykologisk första hjälpen. Hugo beskriver hur små detaljer kunde ha förändrat allt. Emellertid är det just den insikten som biter sig fast.
Maja lyfter också hur en blå bil i början påverkade vägvalet. Därför hamnade de vid en mindre entré, vilket förändrade deras position i skolan. Sådana beslut kan kännas slumpmässiga, men blir avgörande i efterhand.
Årsdagen närmar sig, minnena finns kvar
Ett år senare finns påminnelser överallt. Nyhetssändningar, nya uppdrag och tv innehåll kan väcka minnen. Samtidigt beskriver Maja och Hugo att händelsen också svetsat samman kollegor. De har blivit tryggare med varandra, vilket är viktigt i ett långsiktigt bearbetningsarbete.
Det handlar om mer än polisarbete. Det handlar också om återhämtning, stöd och ett samhälle som försöker förstå. Följaktligen blir berättelserna från dem som var där en del av minnet, men också en del av lärandet.
